Sitter helt själv hemma. Och det kommer jag antagligen göra hela dagen, kvällen och natten med. Tobbe åkte hem för han skulle på fest, Basse jobbar och han ska säker på fest ikväll eller till Frida och mamma och pappa åkte till Falkenberg. Jag har ingen att umgås med idag, för alla gör något. Sharon går tex Svenljungamarschen, som jag också hade velat gå. Verkar skit kul. Men som vanligt när det händer sådana här "större" saker, eller mindre med, så blir jag inte tillfrågad eller har ingen att göra det  med. Men det är väl så det är att bli stor. Regler som "Alla måste få vara med", som man hade när man var liten gäller inte längre. Och jag vet själv att man inte kan tvinga på personer att umgås. Men det är inte kul att vara den som inte får vara med i leken lika ofta.

Det känns som jag försöker vara många till lags. Ställa upp att göra saker åt andra, försöka att alltid finnas där, och sådant. Visst, det lönar sig väl säkert. Men ibland undrar jag om de verkligen uppskattar det? Tänker de på att jag försöker, eller är det bara något de tar för givet av mig? Att ställa upp och finnas där, att vara någon man kan luta sig tillbaka mot den dagen det blir ensamt? Det känns lite så ibland. Och jag kan inte hjälpa att jag är den jag är. Men ibland kan det få mig att må ganska dåligt, och vara ganska nere inombords. Men det är inget som någon brukar se, eller få se, oftast. 

N o t h i n g   e l s e   t o   d o ,  b e s i d e s  k e e p   o n   g o i n g !

-Sandra