I fredags när Tobias och jag var hemkomna från Borås, och Bowlingen med Lina och Anton, så kröp vi ganska snart till kojs. Dock hann väl klockan bli runt 23.30.
Klockan 01.30 vaknar jag till lite halvt. Jag förstår först inte vad som väckt mig. Känner Tobias kallsvettiga kropp i ryggen, och hur han rycker, nästan hoppar i en jämn rytm. Plötsligt blir jag klarvaken och förstår att det var detta som väckte mig, och att nu är det allvarligt.
Tobias har nämligen diabetes, och det är en ganska allvarlig sjukdom egentligen.

Lite om diabetes:
- Hos oss friska människor så behöver vi inte tänka på någonting vad som rör sockerhalten i blodet. Har vi för mycket tar vår bukspottkörtel hand om detta. Den "utsöndrar" insulin i våra kroppar som sänker halten socker i blodet. Vi friska människor kan inte bli så påverkade av för lite socker i blodet, för vi hamnar aldrig på så låg nivå. Det klar vi kan bli lite tröttare och skakiga, men inget allvarlig.
Hos en diabetiker fungerar inte bukspottkörteln som den ska. Antingen producerar den väldigt lite, eller inget insluin alls. Därför blir diabetikers blodsocker skyhögt när de äter. Därför måste de ta sprutor med insulin. Gör de inte det så blir de väldigt törstiga, och behöver kissa ofta, bl.a. Man brukar säga att de är "höga" (blodsockret ligger högt). Det kan dock bli tvärtom, att de blir "låga". Det är när sockerhalten i blodet är för låg. Detta kan hända om de tagit för mycket insulin, inte ätit på länge eller så. Och det är när detta händer som det kan bli farligt.
Man ska normalt ligga på ett sockervärde runt 6 (tror jag). Hamnar man under känner diabetiker av det på så vis att de blir hungriga, kallsvettas, och ibland blir de helt totalförändrade. Kan börja svamla om saker och inte veta vad de gör. Oftast hinner det inte gå så långt när man är vaken. Men sover de så är det inte alltid de vaknar av att de börjar bli låga. Och blir de riktigt låga kan de börja krampa, och det går inte att väcka dem. Märker ingen att en som har diabetes ligger och krampar eller t.ex. kallsvettas i sömnen, så att ingen kan väcka personen, kan det gå så illa att personen dör. För när sockret i blodet är för långt fungerar inte kroppen längre och ger upp, skulle man kunna säga.
(Det är såhär jag lärt mig det, och symptomen är ifrån Tobias. Men jag antar att jag inte har helt fel. ;) )

Så, i fredags natt då, när jag vaknat till liv och märkt att Tobias ligger och krampar och att han är alldeles genomblöt, blir jag livrädd. Han har varit riktigt låg någon gång, så jag knappt fått väckt honom, men han har aldrig krampat. De gånger jag hört att han gjort det, har hans mamma varit tvungen att ge honom en akutspruta. Jag har en sådan i kylen, så jag visste att det inte var någon fara så sett.
Jag försökte få väckt honom, pötte, "slog", sa hans namn, och till slut vaknade han. Jag visste att det inte var någon idé att prata honom tillrätta. Jag hämtade chokladbitar och stoppade in i munnen på honom. Jag drog upp honom så han satte sig upp. Tryckte i honom mer choklad och tillslut fick jag upp honom från sängen. Han ryckte i hela kroppen fortfarande, stoppade i honom lite mer, och så slutade han. Vi gick upp så han fick äta lite. Vilket är väldigt viktigt efter en sådan känning. Godis räcker inte.

Fick byta lakan och så, eftersom det var alldeles blött, och sedan somnade vi om. Usch och fy vad han skrämde mig, men det slutade bra. :)

/sandra