Tänkte skriva och berätta en lite sak om mig, kom själv in på pga mitt föregående inlägg. Och för att försöka att inte göra detta inlägget alldeles för virrigt börjar jag från hela början, en slags bakgrund så att säga.

När jag var mindre, yngre, så kunde jag inte sova borta. Det gick bara inte! Jag vet inte riktigt hur det hela började. Men jag hade aldrig sovit över hos en kompis, innan jag gick i 5:an eller kanske 6:an till och med. Visst försökte jag, flera gånger hos min dåvarande bästais Olivia t.ex. Allt gick bra på eftermiddagen och kvällen, tills det att man skulle göra sig iordning inför natten. Då kom den där hemska känslan och trängde på. Det går inte förklara den. Men man känner sig alldeles pirrig på något konstigt oroligt sätt. En stor klump av gråt samlar sig i halsen och bara skriker om att få komma ut. Och s¨är det dags att lägga sig där under täcket och släcka lampan, då kommer tårarna och den oerhörda saknaden efter mamma och pappa. Då fanns det inget annat att göra än att packa ihop sitt pick och pack och knalla hemåt. Kunde inte ens sova hos Olivia, som bodde jätte nära. Såg t.o.m mitt hus ifrån hennes fönster. Men det spelade ingen roll.
Jag minns att Olivia och jag pratade om att sova i min lekstuga en gång. Eller ja, lekstugan var egentligen mina grannars, men de har inga barn eller barnbarn, så jag fick vara och leka i den. Den låg i så nära vår tomt som går, och det var endast ett fåral meter till vår dörr. Ändå fick jag den hemska hemlängtan känslan när vi pratade om det.
En gång skulle min bror och jag tälta på altanen. Om jag inte minns fel fick jag den där känslan lite då med. Skitlöljigt med tanke på att mamma och pappa låg några meter bort. Det slutade med att Sebastian sov inne i hans säng, eftersom ingen av oss kunde somna i tältet.
Jag kanske var en mes, men det var fruktansvärt att känna den känslan! Och jag vet att jag säkerligen gick miste om mycket, men det är ändå inget jag gråter över nu.

Berättade detta för att än idag kan jag få en lättare form av den där känslan, om jag inte sover med Tobias, eller med mamma och pappa. T.ex. om jag ska sova hos Sharon, så blir jag lite lite orolig på något sätt. Fast det går alltid över ganska fort.
Men kan jag, så åker jag helst hem till mig själv eller hem till Tobias och sover efter något, om man varit ute eller så. Kalla mig tråkig, men det är där jag känner mig tryggastpå något sätt. Det är ganska konstigt att jag känner såhär. Vet inte varför, men så är det.
Sedan tycker jag självklart att det är kul att kunna sova hos Sharon t.ex om vi har hittat på något, så som en myskväll eller något, så det är inte att jag inte vill. (Det får du absolut inte tro Sharriiz!)

Ska avsluta här, för det blev lite långt. Men är det någon mer än jag som känner såhär, eller är jag bara en tråkig mesig typ? :D

/sandra