Det är en konstig känsla, det här med att man inte bor hemma hos sina föräldrar längre. Samma dag som Tobias och jag var och tittade på vår nuvarande lägenhet första gången kände jag lite panik. På något vis förstod jag att nu var det på riktigt, jag skulle flytta. Jag bara visste att vi skulle få lägenheten. När vi sedan fick det där efterlängtade ja:et, att lägenheten var vår, blev jag såklart oerhört glad. Men ångesten och tankarna började snurra runt i huvudet och kroppen. När jag väl började packa ihop mina saker tänkte jag "vad fasen har jag gett mig in på?! Är jag verkligen redo för detta?".

Jag var nervös inför flytten. Jag trodde nästan att jag skulle ångra mig, gråta mig till sömns och önska att jag fortfarande bodde hos mamma och pappa. Men första natten i lägenheten sov jag fantastiskt bra. Och när jag skulle hem och sova hos mamma och pappa dagen efter pga jobb kändes det konstigt att sova där. På något sätt hade jag redan insett att jag inte bor där längre. Jag har ett nytt hem, ett till hem.

För några dagar sedan när jag stod i badrummet och kletade på mascara kom jag på mig själv, "fasen, jag bor inte hemma längre. Jag bor tillsammans med min pojkvän, i vårt egna hem. Shit, vuxenpoäng!". Och jag kunde blev förvånad över hur fort jag verkligen kännt mig hemma i vår lägenhet. Hur tryggt det kändes att vara här, även helt själv på kvällen. Hur jag verkligen längtar till att få komma hem, hem till det som är vårt.

Självklart känns det konstigt att jag aldrig mer kommer bo med mina föräldrar, ja, förhoppningsvis i alla fall. Det är nu jag börjar mitt vuxenliv på riktigt. Jag har klippt navelsträngen från mina föräldrar och lämnat deras trygga bo. Det känns lite läskigt, men så otroligt skönt och spännande. Jag ser fram emot allt som komma skall i livet. Till och med räkningar, för det är verkligen vuxenpoäng!