Ikväll hade jag tänkt umgås med Tobias, då vi inte träffats så mycket det sista, och inte hinner träffas direkt på veckorna på grund av jobb. Men såklart att han har blivit sjuk. Stackaren ligger hemma med feber, förkylning och ont i halsen, jag tycker synd om honom. Så först hade jag nästan ångest inför kvällen, jag var på vippen till gråtfärdig nästan. Varför? Jo för det kändes som att jag inte har några vänner. Det har jag väll några stycken visserligen, men alla på olika nivåer och man umgås olika med alla. Lina, den vän som jag skulle påstå som min bästa, min närmsta är på bröllop, så henne kunde jag inte umgås med.

Lina, även och hon och jag inte umgås varje dag, inte ens varje vecka så är hon en bra vän mot mig, eller hur man säger. Hon vet det mesta om mig, och jag känner att jag kan berätta allt för henne och jag vet att hon lyssnar och finns där. Om tio dagar åker hon till Australien och är borta i två och ett halvt år om allt fungerar. Vem vet, hon kanske blir fast där. Det är otroligt kul för henne! Jag önskar henne all lycka och jag vet att hon kommer få uppleva så himla mycket häftigt. Hon kommer växa enormt som person. Jag har sagt till henne att hon säkert inte kommer få det lätt jämt, men det kommer vara så nyttigt och bra för henne, det skulle det vara för varenda människa. Jag tror man lär sig se livet ur en annan synvinkel. Man lär känna sig själv på ett annat sätt än om man bara fastnar hemma och skapar sig ett mönster som man sedan följer slaviskt. Jag tycker det är så himla kul för hennes skull. Men jag ska inte ljuga. För mig känns det piss! Jag fruktar redan för tisdagen vecka 28. Jag är en egoist när jag tänker att jag inte vill att hon ska åka. Jag kommer sakna henne så, jag är ledsen nu, alltså ledsen på riktigt. Jag inser nu hur tomt det kommer bli och jag har en stor klump i halsen.

Det finns en låttext som går "När kärleken föds, har den inget namn. När kärleken dör, vet du vad som försvann". Den stråfen kanske passar bättre till en människa som verkligen är borta, som kanske inte längre finns på denna jord, och det finns Lina och det ska hon fortsätta göra med. Jag menar inte heller att jag kommer förlora en vän, eller det hoppas jag inte. Men Australien är långt borta, och två och ett halvt år är väldigt länge. Mycket kommer att hända under den tiden och säkert förändras man, båda två. Oavsett om man själv tycker att man är sig själv så ändras man genom åren. Upplevelser, kunskap och erfarenheter gör att man efter hand ser saker och ting annorlunda än vad man gjorde innan.  

Det sägs att vänner kommer och går genom livet. Men jag vill inte att det ska vara så! Jag har mist bästa vänner genom livet, men de är fortfarande vänner och vi pratar och träffas ibland, bortsett från en. Jag menar inte att jag kommer mista Lina som vän, det hoppas jag inte. Men även om jag gärna är optemist så är det ganska långt mellan Sverige och Australien. Man sätter sig inte på en buss och är framme efter en timma. Det finns telefon och skype, jag vet. Men det är inte heller samma sak. Man kan inte bara sitta tysta och titta på TV, eller bara vara genom telefon, det går inte.

Jag skulle kunna hålla på i evigheter och babbla, men jag spar det till en annan gång. Skulle förmodligen bara upprepa allt 1000 gånger nu om jag fortsatte. Det jag vill få ut är att jag kommer sakna Lina fruktansvärt mycket, men jag är så glad för hennes skulle att hon verkligen gör detta. Jag är stolt över henne som vågar! ♥