När jag tittar på One Tree Hill drömmer jag mig in i en fantasivärld. En värld som jag skulle vilja leva i. Inte för att jag inte tycker om den jag lever i nu, men saker och ting kunde varit annorlunda, bättre. Jag ska absolut inte klaga, saker och ting kunde varit mycket, mycket värre.

(Om du aldrig har följt OTH kommer du förmodligen inte förstå vad jag svamlar om bitvis i detta inlägget.)

Jag kan känna igen mig så himla väl i serien emellanåt. Jag kan identifier mig med både karaktärerna, känslorna, händelser och situationer.
Vännskapen mellan Peyton och Brooke är något jag alltid avundats. Jag vet att det är en serie och inte på riktigt, men det finns faktiskt vänner som har samma starka band som dem. Jag känner att jag hade det en gång med en vän. Vi visste allt om varandra, vi behövde bara titta på varandra för att förstå vad vi menade, vi kände ibland varandra bättre än vad vi kände oss själva. I alla fall var det så jag upplevde det. Så är det inte längre, tyvärr. I början hoppades jag på att min verkliga situation skulle vara som i OTH när Brooke och Peyton var ovänner. De blev inte bästa vänner på en gång, men de insåg att det de hade var för mycket värt för att kasta bort, och de hittade tillbaka till varandra. In i den fantasivärlden drömde jag mig många gånger, och kan emellanåt komma på mig själv att fortfarande snudda vid dörren till denna tanke, att det vi hade var värt för mycket för att rinna ut i sanden. Dock försvinner den fantasibilden mer för var dag som går, då jag inser att chansen att verkligheten ska bli så blir mindre. De flesta vet att jag tycker det är tråkigt, och att jag har mått otroligt dåligt över det. Men vad ska jag göra när min fantasibild inte har varit  och inte är ömsesidig? För mig var det något värdefullt som försvann.

För ett litet tag sedan hörde jag något klokt på TVn. Jag minns inte var ifrån det var, men jag tror att det var ett avsnitt från någon random serie, men det kan också varit från en film. Jag kom inte ihåg själva situationen, men förmodligen handlade det om att någon inte var lika nära med sin bästa vän längre, eller att det var struligt mellan dem, något i stil med det. Då sa en kille något i stuk med:
"Ju äldre man blir, ju svårare är det att hitta en bästa vän. Den vännen har ju redan missat så mycket ur ens liv och man kan inte återberätta allt".
Jag tycker att det var otroligt vist sagt. Självfallet kan man hitta en bästa vän när man är 30 likaväl som att hålla ihop med samma person som man lärde känna när man var 10 år. Och när man träffar en ny människa som man klickar med skapar man egna minnen tillsammans och sina egna speciella saker. Men vi vet alla att vi är inte lika spontana när vi blir äldre som när vi var när vi var små. Det var så okomplicerat att bli vänner när man var liten. Gillade man samma lekar och leksaker brukade det oftast fungera bra. Nu är det så mycket krav, förväntningar och skit snack. Alla är på sin vakt. Man är inte lika ärlig och öppenhjärtad nu som när man var liten. Så jag tror helt klart att det är svårare att lära känna en människa på djupet nu. Men jag säger inte att det är en omöjlighet, för det är det inte, det vet jag, bara svårare.

Jag har haft fyra bästa vänner skulle jag vilja påstå. När man var liten var det väldigt viktigt att ha en bästis. Olivia och jag höll ihop från att vi var 5 år tills det att vi var 11 år ungefär. Där efter blev det Sara och jag fram till 8:an ungefär. Fast mellan 7:an och 8:an umgicks Lina och jag mestadels, så jag skulle påstå att jag hade två bästa vänner då. I 9:an fann Sharon och jag varandra och satt i stort sett ihop fram till för lite drygt ett år sedan.
Människor växer ifrån varandra, visst så är det. Men jag har hittat tillbaka till alla mina föredetta bästa vänner, förutom en. Vi umgås ibland, och då utan konstigheter. Jag litar på dem, känner mig trygg med dem. Jag trivs i deras sällskap. Och så tror jag det är för att jag lärde känna dem så tidigt i livet, när allt var okomplicerat.

Men jag ska vara ärlig, jag saknar den där bästa vännen som jag idag inte umgås med. Eller jag tror att jag gör det. Kanske har vi vuxit ifrån varandra alldeles för mycket, och vi kanske inte alls passar ihop längre. Jag vet inte om jag kommer få reda på vilket. Men jag tänker inte spela offer. Jag är stark och klarar mig och jag har fler vänner. Men jag vet att det var något värdefullt som försvann.