Jobb 6.00-12.00. Hem, lagade lasange. Slappade framför TVn. Vattnade blommorna. Lagade paj. Paj framför OTH. Nu ingenting. Kanske ska ta ork och städa lite i källaren. Förmodligen kommer jag inte orka.

Jag jobbade endast på kolonial idag. Det betyder att jag är på golvet och plockar upp varor så att våra kunder ska ha något att handla. Idag blev jag rätt så irriterad på en kund, ändå log jag förstående mot henne. Let me tell you why.
Kunden, som var en föredetta klasskompis mamma, kom och gick med sin kundvagn, jag kom gående mot henne med en liten vagn med varor på. Helt plötsligt kommer hon på att hon glömde något i fruktavdelningen. Hon skjuter sin vagn in till kanten, lite nonchalant sådär, inte så den stannar riktigt, utan bara så den inte är i vägen. Och det är ju bra att hon tänkte på att inte ställa den mitt i gången. Det var bara det att det stod en RC (större vagn med varor) precis framför där hon skjöt in sin kundvagn. Hennes vagn puttade till RCn lite hastigt, så en del varor på denna vagn välte och åkte i golvet. Det var bland annat tacochips, så det ver ju ingen fara. Men, det var även andra tacotillbehör så som salsa och jalapeño i olja. Dessa förpackningar med ca 10 burkar salsa och lika många jalapeño åkte i golvet. Det var glasburkar, och golvet är hårt. Ni kan ju själva tänka er hur det gick. Det hamnade salsa och oljaklet över en ganska stor fläck. Kunden såg mycket väl vad som hände. Hon tittade på mig med en tom blick, utan ett ljud, och sprang iväg till fruktavdelningen där hon förmodligen glömt något. Jag kunde ju inte låta det ligga där, så det var bara att hämta papper och liknande för att torka upp kletet och rädda de burkar som klarat sig i fallet. Där satt jag och fick människors blickar på mig. Alla kunder log förstående mot mig "ojdå som det har gått. Men det är ingen fara, olyckor händer alla", såg de ut som de tänkte. Jag log tillbaka med ett spänt leende som inte skulle visa min irrititation. När den skyldige, min föredetta klasskompis mamma, kommer tillbaka från fruktavdelningen tittar hon ner på mig där jag sitter och torkar upp det hon orsakat. Inte ett ord fick jag! Inte ett "ojdå" eller "förlåt" eller någonting. Hon bara glodde på vägen förbi mig, tog sin vagn och fortsatte handla i godan ro. "Jävla kärring!" tänkte jag i stundens hetta. Nu i efterhand kanske det inte var så farligt. Olyckor händer, men något kunde hon väll kläckt ur sig? Eller?