Jag har tråkigt! Men det kanske ni förstod på det föregående inlägget. Tobbe är fortfarande inte tillbaka från det eventuella bilköpet. Han åkte vi 10 imorse. De körde 18 mil fel, och de 10 sista milen till Karlskoga tog nog en och en halv timme. Han är inte hemma förrän om tre timmar, kanske fyra, eller fem om de skulle köra fel igen. JAG KLÄTTRAR PÅ VÄGGARNA! Som tur var va det en hyffsad film på kanal 5 som jag fördrivit tiden med. Tänkte gått ut med Lucky efter den, men precis då tog Linnea med henne ut. Så jag får väl ta en prommenad själv, eller plugga lite, eller kanske åka hem till Svenljunga. Jag klarar inte av att sitta instäng i denna lägenheten! Jag känner mig som en fånge. Jag är nästan imponerad av människor som klarar av att vara instängda i sitt hem då de har fotboja till exempel. Det kryper i byxorna på mig nu, efter några timmar själv i en lägenhet i ett betongkomplex. Hade Tobbe varit här hade det varit bra mycket bättre.

Blä, gillar inte att känna mig rastlös och ha tråkigt. Då kommer alla negativa och jobbiga tankar upp. Jag tror att jag har en 19 års kris! Faktiskt! Jag har ångest över att sluta skolan. Nu måste jag träda in i vuxenlivet känns det som. Det kanske inte är så dramatiskt i själva verket, men för tillfället känns det väldigt dramatiskt för min del. Det känns som att alla val jag gör från och med nu betyder att såhär kommer jag leva resten av mitt liv. På något sätt har jag någon slags ångest över att jag kanske blir fast på samma ställe för alltid. Jag vill känna mig fri!
Egentligen är jag inte den äventyrliga tjejen som inte vill ha planerat morgondagen, och bara se vart den tar mig. Jag ser gärna att man ar vissa saker planerade, det känns som en trygghet. Men just nu skulle jag bara vilja packa en väska och ta nästa tåg, buss, båt eller flyg härifrån och se vart jag hamnar.
Malin och Josefin är iväg som aupairer och de verkar ha det kanon! Att åka som aupair har varit en dröm sedan många år tillbaka, och visst skulle jag vilja åka. Men vissa saker håller mig tillbaka, och det är sådant jag själv valt. Det finns inget eller ingen som tvingar mig att stanna, utan det är helt och hållet självvalt.
Men jag kan ibland känna och tänka "om 20 år, kommer jag att ångra att jag inte gjorde ditten och datten som ung?" Jag blir galen av den tanken! Och därför känns det som att jag MÅSTE göra något för att ha något att berätta om i resten av mitt liv. Jag säger inte att jag behöver göra det ensam. Men jag vill göra något! Det känns som att annars kanske jag sitter där om 5 år med hus och barn och tänker tillbaka på vad jag kunde gjort innan jag satte mig i den situationen. Inte för att jag inte längtar till att skaffa barn och hus, för det gör jag. Men jag vill gärna hinna med annat innan.

Många säger att man har hela livet på sig att göra saker och ting. Och visst, det har man i och för sig. Men varje sak har sin ålder, om man kan säga så. Att endast åka med en ryggsäck till Tahiland och inte veta vart man ska sova varje natt är inget man kan göra när man är 30+ och barn kanske är med i bilden. Det är något man får göra nu, eller när barnen blivit gamla nog att ta hand om sig själva. Att åka som aupair är inte heller något man har hela livet på sig att göra. Jag tror att 25 eller något liknande är max åldersgränsen.

Jag låter väldigt dyster måste jag säga. Men det är min 19 års kris. :D Jag tror att om 50 år kommer jag se tillbaka på mitt liv och le. Oavsett vad jag gör med mitt liv kommer det förmodligen bli lyckligt och bra. Jag vägrar tro att en människa kan leva i total olycka ett helt liv.

Hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Jag tror, hoppas och till och med vet, att mitt liv kommer bli fantastiskt, vilka vändningar det än tar.