God förmiddag!

Jag sitter i soffan och myser i min Onepiece som jag äntligen fick tillbaka igår. Jag reklamerade min för två veckor sedan ungefär för en söm hade gått upp. Och med tanke på att det var ett så dyrt plagg accepterade jag inte det. Men det var inga problem alls att få en ny.



Mitt huvud känns lite som gröt. Trött, tungt och grötigt helt enektl. Beror nog på trötthet. Gick ju upp oförsämt tidigt igår, och så jobbade jag till 22.15, men var inte hemma innan 23.30, och kom i säng strax där efter. 

Vid 02.00 drömde jag att jag var arg på Tobbe, han ryckte i mig i drömmen, men när drömmen spelade sig vidare fortsatte den ryckade känslan och jag blev klarvaken på en gång. Jag insåg att det var Tobias som låg och krampade jämte mig på grund av ett blodsockerfall. Då han har diabetes kan kroppen inte själv styra blodsockernivån, och har han ätit för lite eller tagit mer insulin (det som gör att cellerna öppnar upp sig och tar till sig sockret så det inte är kvar i blodet) än vad han ätit kolhydrater får han blodsockerfall. Vi friska människor kan ju också drabbas av blodsockerfall, men inte alls på samma sätt. Får en diabetiker inte i sig mat så sjunker detras blodsocker mer och mer, tillslut hamnar de i en slags "koma" (eller vad man ska kalla det) som de inte själva kan vakna ur. Detta leder så småningom till att blodsockret blir så lågt att de kan dö. 

I det stadiet Tobbe var i natt kunde han inte själv komma ur eller vakna från. Så hade jag inte varit hemma hade han förmodligen inte funnits i livet nu. 

Jag vaknar, han ligger och krampar, är plaskblöt och ligger där med uppspärrade ögon som ser skräckslagna fast ändå helt omedvetna ut. 
Jag springer ut i köket och hämtar en banan och hoppas på att han är i det stadiet så han kan öppna munnen och tugga, icke! Jag springer ut i köket igen, hämtar ett glas med oboy och ett sugrör. Nu ligger han med huvudet så mycket ner i kudden att jag inte kan nå fram med sugröret. Och det är omöjligt att vända honom om. Han är stel som en pinne och sjukt stark i detta läget. 
Springer ut i köket igen och hämtar syltburken och en sked. Håller tummarna på att han kan samarbeta och förstå att han ska svälja. Det gör han. Jag matar honom med sylt i flera, flera minuter. Till slut, efter kanske tio minuter slutar han krampa och jag lyckas få honom att komma up från kudden och får i honom både oboyen och bananen.
Vi går ut i köket och han börjar nu komma tillbaka till medvetande. Han får lite mer mat och han blir som vanligt igen.

Han hoppar in i duschen, jag tvättar bort sylten från örongottet och bäddar på nytt då lakanet är vått. Så ja, när klockan var närmare 03.00 gick vi och la oss igen. 

Läskig natt! Men det är sådant man får vara beredd på med en sambo som har diabetes. 

Ni kanske undrar vad jag skulle gjort om han inte åt när jag matade honom med sylten, för det kan hända att han liksom låser käkarna eller bara spottar ut allt. Då har vi en akutspruta som jag skulle få ta i hans lilla rumpa eller lår i så fall. Den innehåller glukagon som gör att blodsockret går upp.