(Tidsinställt inlägg)

Just nu befinner jag mig på Basses skola och förmodligen står jag i regnet och väntar på att min lillebror ska få springa ut. Jag kommer ihåg hur jag kände för ett år sedan när jag stod där och väntade på att det skulle bli vår klass som skulle få springa ut på skolgården bland alla föräldrar, syskon, släkt och vänner som stod och väntade. Vilken underbar känsla!

Jag inser nu att hela studentveckan, med bal och själva studenten, var som ett enda lyckorus. När jag tänker tillbaka på det blir jag alldeles glad och bubblig inombords. Jag insåg nog inte innan efteråt hur jävla kul jag hade det. Hur bra allt kändes, hur små alla problem var den veckan.

Hade jag kunnat hade jag nästan gått om gymnasiet, enbart för att få uppleva den där sista veckan med bal och student igen. Det är sant! Allt slit och alla motgångar var så värt den där sista veckan.


Champangefrukost innan skolan. Lyckad!


Frukost på skolan.


Vi är fria!! Fy fan vad vi är bra!


Om jag var glad och mådde bra? En bild säger mer än 1000 ord.


Jag och babybrother. I år är det min bror som får bära upp studentmössan och jag som får stå jämte. Lyllo honom! Men fy fan vad min lillebror är bra. :)