Utbildning, jobb och nu är jag hos mina föräldrar. de är lika sociala som vanligt. ;) Sitter med varsin telefon ii näven och spelar wordfeud. Om jag känner mig utanför? Japp! I fredags när jag var här satt mamma, pappa, Basse och Frida och spelade. Jag är den enda som inte har en sådan häftig telefon så jag kan spela det. Jag är mobbad. ;)

Nu är jag nyss hemkommen efter att ha varit på entrepenörsdagen här i Borås, och ett restaurangbesök efter det. Det var några från jobbet som skulle åka, och tydligen hade det blivit en biljett över, så mamma frågade mig strax innan om jag ville med. Och jag ångrar det inte en sekund att jag följde med. Vi lyssnade på tre olika entrepenörer som föreläste.

Eva Hamilton, VD för SVT, Pär Johansson, grundare för Glada Hudikteatern och Christoffer Ceasar, en otroligt duktig entrepenör. Jag tyckte alla föreläste otroligt bra. Alla på sitt sätt, vilket var kul. Pär hade en mycket rolig föreläsning som gav många skratt. Eva var en väldigt duktig talare och Christoffer var fruktansvärt inspirerande tyckte jag. Så jag är väldigt glad att jag följde med. 

Efteråt bjussade chefen på mat på Oliven, inte fy skam det inte. ;)

Idag när jag hoppade av bussen och skulle gå hem styrde jag kosan neråt stan istället. Ett impulsbeslut infann sig och jag tänkte att nu jäklar ska jag unna mig något fint som jag länge tänkt på. Denna har legat i mina tankar väldigt länge, och det har inte varit fråga om "om" jag ska köpa den, utan "när". Beslutet kändes bra, och jag skulle absolut genomföra det. När jag kom till butiken visade det sig till min besvikelse att denna lilla sak var slut för tillfället. Typiskt! Jag som hade bestämt mig. 

Ingen blogg i helgen på grund av jobb, jobb och jobb. Har även sovit hos mor och far hella helgen, pågrund av jobbet, men även då Tobias ändå inet skulle vara hemma. Mysigt att umgås med mami och papi lite, och också därför ingen bloggning.

Igår nämde jag att min röst började svika. Trodde den skulle repa sig under natten, men icke! Den var hyffsad imorses, men det har bara gått utför. Visst kan jag prata, men inte vidare högt och det brister ibalnd och rösten försvinner. Antar att det bästa är att vara tyst och hoppas på det bästa. Imorgon är det torsdag och jag är ledig, vilket min röst förmodligen uppskattar. 

När Tobias kom hem från jobbet idag åkte vi till Knalleland en sväng för han skulle titta på lite saker. Jag kom hem med ett par skidglasögon. Det var en nödvändig sak, och ett köp som planerades att köpas så småning om. Så inget impulsköp direkt. 

Ja, igår blev det inget jobb för min del. Febern smög sig på under söndagskvällen och höll i sig under gårdagen. Idag har jag dock varit tillbaka på jobbet. Visst kändes det lite tungt i början, men ju längre dagen gick, ju bättre gick det. Dock börjar rösten svika och hostan har smugit sig på. Även snoret har börjat produceras lite smått. Fräscht!

Godafton kära vänner! Hoppas er helg har varit bra. Min har varit väldigt lugn. I fredags var jag på lite kalas hos farmor och farfar och firade min kusin. Farmors smarriga smörgåstårta och marängtårta bjöds det på, mums! Igår slappades det på soffan stor del av dagen, innan Tobbe och jag tog oss ut på en promenad. På kvällen kom Jennie, Fredrik och Gabriel hit och åt lite, trevligt! Och idag har Tobias och jag varit i Göteborg för lite shopping. Jag kom hem med ett par vinterstövlar. Inga snyggstövlar utan ett par ganska rejäla och varma. Ett par extra isolerande sulor fick följa med också. Så nu är jag redo för kyla!

Tisdagar brukar vara värdelösa tycker jag! Jag börjar inte jobba innan 15.15, och nu efter olyckan måste jag ta bussen klockan 14.00. Tiden från att jag går upp tills det att jag ska till jobbet brukar gå åt till att dega i soffan. Det finns ingen ork eller inspiration till att göra något vettigt. Det är som att jag tar slapptiden jag brukar ha efter jobbet, innan jobbet på tisdagar. 

Men, idag har jag gjort lite vettigt. Efter detta inlägget ska jag slänga in tredje maskinen med tvätt och bädda rent i sängen. Ett brev till moderna fondvalet är skrivet och ska skickas. Även ett kort till min kusin är skrivit och ska också postas. Jag har suttit och ångat upp mina porer, klämt några och haft en anisiktsmask i fejjan.

Jaha, här sitter jag ensam i lägenheten och tycker lite synd om mig själv. Tobbe kommer inte hem idag då han är ute med jobbet och har det roligt. Visst kan det vara skönt att vara själv, men just nu känns det sådär halvkul. Och att behöva sova själv känns inte alls vidare kul faktiskt. Men vad ska man göra? Jag överlever!

Tobias och jag gjorde en deal, inget godis eller läsk på vardagar. Ja, godiset är min stora last och läsken är Tobbes. Men eftersom han är ute och roar sig och dricker andra onyttigheter så tröstäter jag godis. 

Dagens kvällsmat behöver nog ingen närmare beskrivning, antar att bilderna visar ganska tydligt vad som ligger i våra magar och jäser. 

Igår åkte Tobbe, Markus och jag hem till deras mamma och Jörgen och åt god mat, spelade spel och hade det trevligt. 

Efter olyckan har jag endast kört bil en gång, och då bara en liten kort bit som tar två minuter att köra. Det var även i stan, vilket betyder att jag körde i max 50 m/h. Jag var även själv i bilen. Det kändes bra och jag pustade ut! Jag var inte rädd för att köra bil, härligt!

Jag har sedan olyckan intalat mig själv att jag inte kan bli rädd för att köra bil. Under mina snart tre år med körkort har det inte hänt något innan olyckan. Jag var på fel plats vid fel tillfälle. Jag hade otur, fast även tur. Jag gjorde aldrig något fel. Det fanns inget jag kunde göra för att förhindra detta. Det har hänt, jag klarade mig oskadd, och jag gjorde inget fel. Jag kan inte bli rädd för att köra bil på grund av detta. 

Detta har jag sagt till mig själv flera gånger, och jag har verkligen inte trott att jag var rädd för att köra bil. Men idag ska jag köra Carro och hennes kille till Göteborg. När jag gick med på det var allt lungt. Jag tänkte att någon av de skulle köra dit och jag skulle köra ensam hem. Igår insåg jag att jag skulle behöva köra dit, och inte vara ensam i bilen. Min puls gick upp och jag blev alldeles nervös i magen. Ni vet den där obehagliga nervösa känslan. Läskigt! Det var nästan så jag ville gråta och säga att jag helt plötsligt inte kunde köra dem. 

Men, jag får inte vara rädd för att köra bil! Jag ska klara det, så är det bara. Jag kan ju inte i all framtid köra ensam. Och Carro kommer sitta vid min sida, det känns rätt tryggt faktiskt. Men nervös, det kommer jag nog vara (ja, eftersom jag skriver detta "igår" så ver jag ju inte). Men det kommer gå bra, det måste det ju göra. 

Dagen med Olivia har varit supertrevlig. Vi gick och kikade i affärer, åt lunch och sedan gick vi hem till mig och fikade och tjötade. Väldigt kul var det! 

Men, lunchen blev väldigt mycket dyrare än tänkt...

Sitter och kikar på Rosa Bandet-galan och har precis ringt in och skänkt 100 kronor. Dagens goda gärning! Men vad är 100 kronor egentligen? Ingenting! Det är vad jag kan spendera på utan att ens tänka mig för. Kanske på en onödig fika, godis, ett klädesplagg eller en ljuslykta eller något annat jag egentligen inte behöver. Då är det mycket bättre att skänka lite pengar till något som gör nytta. Även om min 100-lapp försvinner väldigt snabbt i de dryga 18 miljonerna som redan samlats in. Men många bäckar små..

När jag kom hem från jobbet igår låg det ett brev till mig på dörrmattan. I kuvertet låg det ett kort. Ett kort från min 7-åriga kusin Jasmine. 

Jaha, då var det söndag, och sista dagen av min sjukskrivning. Tänka sig att jag, Sandra, har varit sjukskriven. Det har aldrig funnits i mina tankar att jag skulle kunna vara sjukskriven. Jag menar jag som oftast är pigg och frisk. Visst, nu har jag inte varit sjuk direkt. Lite smärta som gjort att jag kanske inte kan utföra mitt arbete fullt ut då det kräver många tunga lyft och att dra många tunga vagnar och pallar. Jag är inte helt återställd än, frakturen på bröstbenet är fortfarande kvar och jag kommer förmodligen inte lyfta allt utan att det gör ont ibland. Men hej, lite smärta har inte stoppat mig. 

Well, efter att varit borta från jobbet i 12 dagar ska det faktiskt bli skönt att få komma tillbaka och få vara ICA-Sandra. Träffa stammiskunderna och mina underbara arbetskamrater. :)

I julklapp förra året, tror jag det var, fick jag ett viningsfat som jag velat ha. Förmodligen är den ursprungliga tanken att man ska lägga upp en massa kakor och bullar på det, men det häönder inte i detta hushållet direkt. Jag gillar förvisso att baka och fika, men så mycket fika och så många fikagäster har jag inte haft än, så våningsfatet har fått agera snacksfat istället. Igår ett lite mer onyttigt sådant. 


Men i somras när Olivia och jag ordnade en liten möhippa/spakväll för Sara så fick våningsfatet agera ett lite nyttigare snacksfat.