Precis hemkommen från Åre. Inga brutna ben i min kropp, bara något blåmärke här och där. Kanske skulle ta och berätta lite om veckan.
   Förra lördagen klockan 18.00 avgick tåget från Göteborgs station. Vi lämnade ett tråkigt grått väder bakom oss. Med inte allt för mycket sömn anlände vi till Åre station 08.00 dagen efter, och möttes där av ett mörkt, eftersom solen ännu inte gått upp, men snöigt landskap. vi packade in all packning i två taxibilar, en stor och en liten för att ta oss till receptionen. Där packade vi ut allt och ställde alla dessa saker, vilket var mycket eftersom vi var 12 personer, i ett babagerum. Vi skulle inte få våralägenheter innan på eftermiddagen, så vi begav oss direkt till Skidåkarna och köpte liftkort och hyrde skidor och hela kittet. Färdig hyrda och ombytta tåg vi skidbussen bort till Björnen, för inne i Åre var inte den största liften öppen. Jag tog med sakta och säkert ner för barnbacken två gånger, och sedan gav jag mig upp i den stora backen. Väl uppe stod jag där med darriga ben, nybörjare som jag var. Jag var högt uppe, men det var en blå backe, alltså den lättaste, så jag gav mig den på att klara detta. Med allt mitt självförtroende samlat tog jag mitt första glid nedför. Det blev visserligen en hel del plogning första gången. Men efter några åk kände jag mig varm i kläderna och började nu våga åka lite mer slalom, som var mitt syfte så att säga. 
   Timmarna gick och receptionen ringde upp oss och sa att båda våra lägenheter var färdiga. Så vi åkte upp i liftar ner för backar, upp för liftar och ner för backar, och till slut var vi framme, faktiskt precis vid vårt hus, eftersom det låg mitt i en av de mer kända backarna, VM 8:an. Vi installerade oss i lägenheterna, som för övrigt var HUUUUR fina som helst, verkligen påkostade. Det var inte vad jag hade väntat mig när jag sett bilderna på internet, där lägenheten nu såg sunkig ut i jämförelse med vad jag såg precis framför mig. Med mat i magen och efter att ha plågats med att hålla ögonen öppna någon timma framför tv:n, somade både Tobias och jag vid 21.30.
   Måndag, tisdag och onsdag gick, med skidåkning, mat, slappa och sedan sova. På torsdagen vaknar jag av att 11 personer står i Tobbes och mitt sovrum och sjunger "Ja må hon leva" för mig. Det är alltså min 17 års dag. Jag får frukost på sängen och ett tro, hopp & kärlek halsband i guld av Tobbe, men egentligen hade jag redan fått min paket av honom, nämligen liftkortet. Dagen fortsatte som vanligt med skidåkning, sedan blev det afterski, mat på Max, lite shopping, sedan födelsedagsmiddag hemma, och lite partaj hemma. Visserligen bara Markus, carro, Tobbe och jag som drack, Fredrik och Linus räknas inte, för de var inte med så länge. Denna kvällen slutade inte bra för mig. Inga detaljer, men jag har aldrig mått så dåligt dagen efter av att dricka som jag gjorde den fredagen. Men som tur va hade Tobias skadat sin fot lite dagen innan, så hela fredagen låg vi inne och degade. På kvällen när jag piggnat till tog vi dock en prommenad innan vi gick och la oss. 
   På lördagen hade vi ställt klockan tidigt för att kunna vara först upp i backen. Men orkar jag ta mig upp? Nej! Nu hade jag feber, ingen! Tobbe fick åka med alla andra medan jag låg hemma och sov. Helt plötsligt ringer min mobil och jag vaknar till. Det är Marie, Tobbes mamma. Hon berättar att Tobias har ramlatm, och ambulansen fått hämta honom. Jag grips lite av panik. Hon berättar att han brutit armen, och att de fått sätta på honom en nackkrage för han klagade lite över att han hade ont i nacken, men att jag inte skulle oroa mig, för förmodligen var det "bara" en bruten arm. Vi la på, jag låg och tänkte,ringde min mamma, och grät, även om jag visste att det inte va någon fara. Jag somnade igen. Fick lite sms av Marie medjämna mellanrum. Det var inget med nacken, men vänster armen var bruten, på TVÅ ställen, i handleden och i armbågen. De var inte säkra på att det kunde få benen på plats där de var, så de kasnke var tvugna att skicka vidare honom. Men efter ytterligare några timmar kom de hem, och stackars Tobbe var gipsad från fingrarna upp till en bit över armbågen. Jag tyckte så synd om honom, han kunde och kan ju knappt göra något själv. fick hjälpa honom att duscha och att ta insulin och så, men nu går det iofs bättre.
   Söndag, och sista dagen blev en lång dag. Var tvugna att lämna lägenheterna ganska tidigt, så vi fördrev tiden med att bowla i två timmar, äta pizza och spela Buzz och sjunga singstar i ett lekrum vi hittade på ett ställe. Och nu är jag äntligen hemma, efter en mycket rolig och trevlig vecka. :)

Tack, Marie, Tobbe, Markus, Carro, Linnea, Pontus, Helene, Fredrik, Linus, Jonas och Johanna. :)