En del av er har säkert hört hur det gick till från mig. Vissa av er har hört från någon annan. Några kanske läste i tidningen och ni andra kanske inte vet alls. Men jag tänkte förklara lite vad det var som hände i onsdagsmorses. 

Jag var påväg till jobbet. Det var 3 plusgrader när jag åkte, men jag visste att det varit betydligt kallare då jag var tvungen att skrapa rutorna. Därför låg tanken på att det kunde vara halt ute i bakhuvudet, men vägarna kändes bra. 

För er som inte vet, så är större delen av vägen mellan Borås och Svenljunga en 2:1 väg. På ett ställe av vägen går det ner i en svacka och blir 70 km/h, när det börjar gå uppför igen blir det tvåfiligt och strax 100 km/h. Jag hade en bil framför mig, och jag körde lite fortafre än honom så jag körde ut i omkörningsfältet. Jag kom precis upp i 100 km/h och PANG! 

Jag körde rakt in i en annan bil.

Denna bilen hade lite innan vi kom dit kört in i mitträcket (sådant med stolpar och vajer, som just finns på 2:1 vägar.) av vägen. Hans bil stod därför tvärs över hela vägen. 

På grund av kurva, mötande trafik som bländade, och skymd sikt av bilen jag körde om, såg jag inte bilen innan jag smällde i den. Allt jag hann tänka var "shit", sen minns jag ljudet av en ordentlig smäll. Snabbt efter kom andra smällen, det var då jag smällde in i mitträcket och bilen stannade. 

Ljuste i bilen blinkade till, radion fortsatte spela. Det var rökigt i bilen efter att krockkuden utlöst. Jag tänkte "vad hände? Krockade jag? Lever jag? Ja, det gör jag. Har jag ont någonstans? Ja, näsan och knät värker lite grann, men annars är det lugnt." Sedan kom en man fram till bilen och frågade hur det var med mig, om jag var skadad. Jag svarade att jag var okej och inte trodde att jag var skadad. Först bad han mig sitta kvar i bilen, men ändrade sig snabbt och bad mig komma ut. 

Det första jag gjorde var att ringa jobbet. Sa att jag inte kunde komma på grund av "en liten olycka hade skett", yeah right. Sen ringde jag Tobbe, berättade vad som hänt, men sa att jag var okej. 

Två jaktgubbar hade kommit i en bil lite efter. De var de som styrde upp allt kändes det som. Höll koll på mig, hämtade filt och svepte runt mig och ordnade allt kändes det som. När jag stod där på vägen kände jag hur det gjorde ont över vänster axel och ner över bröstet och hur det gjorde det svårare att andas. 

Jag fick sätta mig i jaktgubbarnas bil, samtidigt som en av dem satte sig med mig i bilen och pratade lite så jag slapp sitta själv. 

Ambulansen kom efter räddningstjänstbil, brandbil och polisbil. Jag fick komma in i ambulansen och bli lite undersökt. Polisen kom in i ambulansen och bad mig dra kortfattat vad som hände och tog mina personuppgifter, sen åkte vi till sjukhuset. Under tiden ringde jag mamma.

Kom in på akuten till ett rum med en läkare och två sköterskor. De klämde och kände, frågade var jag hade ont. Då berättade jag att det gjorde ont över bröstet på vänster sida, och då speciellt när jag andades. Men det gjorde inte ont när läkaren tryckte någonstans. Hon bestämde då att jag inte behövde röntgas, och inte ens ta prover. Bara ligga kvar på sjuhuset i 2-3 timmar för observation. 

Fick komma in i ett undersökningsrum där jag skulle spendera dessa få timmarna. Och fick äntligen träffa Tobbe, stackarn som jag skrämt upp honom. 

När jag legat i rummet i ungefär fyra timmar kommer det in en läkare som lyssnar på mina lungor, säger att jag ska åka upp och få röntga lungorna.

Rullas upp för att röntga mina lungor vilket går fort. Kommer tillbaka till rummet jag spenderat några timmar i. 

Läkaren kommer in och berättar att jag har luft i lungorna och misstänkt fraktur på bröstbenet, och att jag ska ta prover, sen går han. "Luft i lungora" tänker jag, det ska man väl ha?

En sköterska kommer in, stiker mig i armen, tar flera rör med blod för rutinprover som de egentligen skulle tagit när jag kom in. När hon är klar kommer hon tillbaka efter en stund för att sätta dropp. Okej tänker jag, jag får nog inte komma hem idag. Till råga på allt får jag inte äta eller dricka. Just då känner jag hur hungrig och törstig jag blir. Deal with it!

Efter lunch flyttas jag till avdelningen KAVA, kirurgiska akutvårdsavdelningen. 

Det kommer in sköterskor och hälsar, tar tempen, blodtryck och syresättningen i blodet, allt ser bra ut. En av sköterskorna säger att en läkare kommer lite senare för att avgöra om jag blir kvar eller inte över natten, men jag bör räkna med det till 95%. 

Tobias kommer tillbaka till mig efter att ha varit hemma ett tag, packat ihop saker till mig och ätit.

Jag får reda på att jag blir kvar över natten. Och det blir mycket telefonsamtal och sms till och från alla under hela dagen. Skönt med lite "sällskap" i och för sig.

Tobbes bror Markus kommer och hälsar på, och snart därefter kommer även mamma. Vi tjötar i någon timma innan de åker hem. Sen tittar Tobbe och jag på en film innan han måste åka hem. Och jag blir själv kvar. 

Natten var inte så bra. Ont och stel i armen där droppet var. Ont i bröstet, öm i nacken, obekväm kudde, kunde inte ligga som jag vill och usch. Sov och vaknade om varannat.

5.15 slits dörren upp och en sköterska tar tempen och syresättningen igen. Sen kommer Chrilles mamma, som jobbar på sjukhuset, in och hälsar. Alltid skönt att se någon man känner igen. 

Lyckas somna om en stund innan dörren slits upp 7.30 och det är dags för mig att röntga lungorna igen. Rullas till röntgen, in och ut, upp på avdelningen igen. Efter ett tag kommer en läkare och massa andra människor in. Drar vad jag har för skador och säger att de kommer läka av sig själv. Skönt, ingen operation krävs för min lunga! Lycka!

En sköterksa kommer in och frågar om jag vill ha frukost. Efter att inte ha ätit på ett dygn är det en dum fråga. Jag får frukost. Lycka!

Sedan kommer en annan sköterska in med mina läkarintyg så jag kan vara sjukskriven, och berättar att jag får gå när jag vill. Lycka!

Droppet tas ut, jag äter lite till. Hoppar ur sjukhusskjortan och i min onepice. Tobbe och jag plockar ihop mina saker och vi åker hem. Skönt!

Enligt läkaren kommer min smärta vara som värst om några dagar. Men just nu känns det som att jag verkligen kan leva med den smärtan. Jag lever ju! Om man tänker till olyckan så är det långt ifrån en självklarthet att jag skulle vara i livet fortfarande, och speciellt med så få skador. Lycka!

Och förresten, killen som ägde bilen som kört in i mitträcket klarade sig utan skador, tack och lov. :)