mamma+morbror=75år
Mamma och Andreas skulle nämligen ha fest. Andreas har fyllt 35, och mamma fyller snart 40. När vi kom upp till simhallen hjälpte jag till att duka lite och sådär. Sedan gick vi och väntade på att klockan skulle gå. Så för att fördriva tiden gick vi in och badade. Basse och Frida var redan inne och plaskade, som vi gjorde dem sällskap. Vid 17.00 kom de första gästerna som skulle bada, vilket bara var 3 stycken. Resten kom mellan 18.00-19.00 typ. Jag blev utmanad av Tomas att klara hinderbanan som är i taket av simhallen. Har aldrig klarat den innan, enbart ringarna. Men nuså, nu kunde jag ju inte misslyckas när så många tittade, det var jag för stolt för. :D Så min envishet kom väl till pass här. För jag klarade den galant. Dock lite ont i händerna och ett brännsår i knävecket, men det är smällar man får ta. Speciellt när varken Tomas eller Andreas klarade mer än ringarna. :D
Efter badet var det välkomsdrink och sedan mat. Efter det tårta och kaffe. Sedan var det dans och alkohol för de som ville, vilket alla ville. :D Jag dansade lite bugg med farbror Klas, morbror Anders och min Tobias. :) Trevligt trevligt! Efter lagom många cider och dans gick Tobias och jag hem för att sova. Men de gamla festade vidare någon timma. haha

helgen
Helgen har varit delvis innehållsrik. I fredags var jag på "barnkalas" hos Sara som fyllde 17 år i onsdags. Vi var 8 tjejer ute i Axelfors, i hennes mormor och morfars torp. Vi åt, pratade tittade på Mulan, och körde sanning eller konsekvens ;) haha lite töntigt kasnke, men kul :D Fem av oss sov där, det var mysigt. Men lite läskigt, eftersom Olivia berättade vad som hade hänt i torpet, att någon hade mördats och att hon spökade där och sådär. Och jag menar, i gamla torp knakar det ju och har sig. Men iaf, framåt 3 på natten somnade vi väl. Klockan 8.00 vaknade jag av att Olivia snarkade mig högt i örat, försökte knuffa till henne lite så hon skulle sluta, men detta utan resultat. Så där fick jag ligga och lyssna på detta irriterande ljud tills hon äntligen vaknade. :) En mycket trevlig kväll-natt-morgon iaf. :)
På lördagen var det i stort sett bara att komma hem, vila lite, sedan duscha och göra sig iordning. Åkte till min älskling, och började göra två jätte fina tårtor, han skulle nämligen ha 18 års fest på kvällen. De första "gästerna" kom vid 18.00 tror jag, sedan tittade det in lite folk ända fram till21.30. Det var en trevlig fest, eller ja, jag var nykter, i stort sett den enda, så jag tog hand om allt somspilldes ut, vilket var MYCKET. Torkade efter att några haft tårtkrig och sådär. Men hann även med att umgås och sådär. :)
I födelsedagspressent fick min älskling ett par kalsonger och en rakapparat. Känns så vuxet med det, men han önskade sig det. Givetvis hade han fått en av sin mamma och bror. Både hans mamma och jag hade tänkt prata med varandra så att vi inte köpte något likadant, som nu, men vi hade glömt bort detta. Så nu får han lämna tillbaka en, men men. :D
Var ledig igår och idag, studiedagar, SKÖNT! Har bara vart med Tobbe och slappat. Eller lagat mat har vi gjort, gjorde en skitgod ost&skink sås igår. ;) sedan har vi krattat lite löv idag, så lite rediga har vi varit.
GRATTIS!
6 år sedan
Idag har det gått exakt 6 år sedan Adi, min klasskompis och buggpartner, försvann från denna planet. Det kändes till en början overkligt, jag förstod inte att han var borta, trodde att han skulle komma tillbaka en dag, men det gjorde han inte. Nu har det gått såpass lång tid att jag för ett bra tag sedan insett att han är borta, men ölivet gick vidare utan honom, även om det inte kändes så till en början. Jag sörjer honom inte längre.Kan inte gråta eller direkt sakna honom längre. För jag vet inte hur han skulle varit nu, skulle vi haft kontakt? Men det klart, jag har fortfarande de där tre korten upp, de har suttit på min vägg i 6 år nu, och jag tänker inte ta ner dom än. Adi finns alltid med mig, varje dag, det vet jag. Jag kan inte gråta över honom längre, det har jag gjort tillräckligt. Det är inte det att jag glömt honom, bara att det gått så lång tid, så nu minns jag honom bara med glädje, att jag hade chansen att lära känna denna fina människan, och även hans mamma. :) Jag kommer aldrig att glömma helt och hållet vem han var, men jag vet, att med åren kommer en liten del blekna bort, men jag kommer ändå minnas det som hände.
Den 30 januari 2002 klockan 17.30 omkom Adi Dervisaj och hans mamma Indiria i en bilolycka på riksväg 27 i Lockryd. Det var en onsdag, så jag befann mig på Parkgården där jag väntade på Adi, eftersom vi skulle ha buggträning. Men han kom aldrig.
Dagen efter, när jag kom till skolan, kände jag redan på skolgården att något var fel. Det var nersläkt i alla klassrum, det var tända ljus. En klasskompis sprang fram till mig och sa att det var någon som var lika gammal som vi, som hade omkommit i en bilolycka med sin mamma dagen därpå, men inte trodde jag att det skulle vara någon jag kände. Jag gick in i mitt klassrum. Såg ett bord där det låg massa kort, det stod en vas med blommor, och det fanns tända ljus. Jag gick sagta fram och tittade vad bilderna föreställde. På varenda bild visades en och samma person, med samma söta leende, Adi. Sakta gick jag till min plats, satte mig på stolen och kände hur hela jag skakade. Jag vet inte hur lång tid jag bara satt där och stirrade, men plötsligt hade hela klassen samlats, och min lärare berättade med en klump i halsen att vår klasskamrat Adi hade omkommit i en bilolycka med sin mamma. Då kom tårarna, det gick inte stoppa dom, dom bara forsade ner för kinderna. Jag minns att jag gick fram till min bästa vän, Olivia. Vi satt och höll om varandra, och grät. Aldrig har jag varit så ledsen. Dagen gick, föräldrar kom, där bland min mamma. Teckningar och sista hälsningar till Adi gjordes av hela skolan och lades på ett stort bord. Allt kändes så overkligt! Det kunde bara inte vara sant. Dagen gick, och skolan slutade. Förmodligen grät jag mig till söms den natten.
Dagen efter minns jag inte så mycket av. Men på lördagen hade vi minnesstund på skolan, alla som ville fick komma. Hela min familj var med. Det var svårt, men det kändes skönt att få träffa alla, speciellt Indiras pojkvän, Bengt. Självklart grät jag mycket denna dagen, verkade aldrig som tårarna skulle ta slut. Men jag visste att de skulle det, en dag.
Efter olyckan hade jag det lite svårt. Grät ofta, kände inte att jag förtjänade att vara glad när något sådant här hemskt hade hänt, led av vissa tvångstankar, mardrömmar och annat. Det var svårt, även om jag bara var nyss fyllda 11 år. Man förstår mer än vad man tror då, man känner mer än vad man kasnke tror. Jag minns allt som om det vore förra veckan. Och jag tror nog alltid jag kommer komma ihåg den där hemska känslan, sorgen, saknaden och ilskan. Men jag hoppas att både Adi och Indira har det bra där de är nu. :)
Åre veckan
Förra lördagen klockan 18.00 avgick tåget från Göteborgs station. Vi lämnade ett tråkigt grått väder bakom oss. Med inte allt för mycket sömn anlände vi till Åre station 08.00 dagen efter, och möttes där av ett mörkt, eftersom solen ännu inte gått upp, men snöigt landskap. vi packade in all packning i två taxibilar, en stor och en liten för att ta oss till receptionen. Där packade vi ut allt och ställde alla dessa saker, vilket var mycket eftersom vi var 12 personer, i ett babagerum. Vi skulle inte få våralägenheter innan på eftermiddagen, så vi begav oss direkt till Skidåkarna och köpte liftkort och hyrde skidor och hela kittet. Färdig hyrda och ombytta tåg vi skidbussen bort till Björnen, för inne i Åre var inte den största liften öppen. Jag tog med sakta och säkert ner för barnbacken två gånger, och sedan gav jag mig upp i den stora backen. Väl uppe stod jag där med darriga ben, nybörjare som jag var. Jag var högt uppe, men det var en blå backe, alltså den lättaste, så jag gav mig den på att klara detta. Med allt mitt självförtroende samlat tog jag mitt första glid nedför. Det blev visserligen en hel del plogning första gången. Men efter några åk kände jag mig varm i kläderna och började nu våga åka lite mer slalom, som var mitt syfte så att säga.
Timmarna gick och receptionen ringde upp oss och sa att båda våra lägenheter var färdiga. Så vi åkte upp i liftar ner för backar, upp för liftar och ner för backar, och till slut var vi framme, faktiskt precis vid vårt hus, eftersom det låg mitt i en av de mer kända backarna, VM 8:an. Vi installerade oss i lägenheterna, som för övrigt var HUUUUR fina som helst, verkligen påkostade. Det var inte vad jag hade väntat mig när jag sett bilderna på internet, där lägenheten nu såg sunkig ut i jämförelse med vad jag såg precis framför mig. Med mat i magen och efter att ha plågats med att hålla ögonen öppna någon timma framför tv:n, somade både Tobias och jag vid 21.30.
Måndag, tisdag och onsdag gick, med skidåkning, mat, slappa och sedan sova. På torsdagen vaknar jag av att 11 personer står i Tobbes och mitt sovrum och sjunger "Ja må hon leva" för mig. Det är alltså min 17 års dag. Jag får frukost på sängen och ett tro, hopp & kärlek halsband i guld av Tobbe, men egentligen hade jag redan fått min paket av honom, nämligen liftkortet. Dagen fortsatte som vanligt med skidåkning, sedan blev det afterski, mat på Max, lite shopping, sedan födelsedagsmiddag hemma, och lite partaj hemma. Visserligen bara Markus, carro, Tobbe och jag som drack, Fredrik och Linus räknas inte, för de var inte med så länge. Denna kvällen slutade inte bra för mig. Inga detaljer, men jag har aldrig mått så dåligt dagen efter av att dricka som jag gjorde den fredagen. Men som tur va hade Tobias skadat sin fot lite dagen innan, så hela fredagen låg vi inne och degade. På kvällen när jag piggnat till tog vi dock en prommenad innan vi gick och la oss.
På lördagen hade vi ställt klockan tidigt för att kunna vara först upp i backen. Men orkar jag ta mig upp? Nej! Nu hade jag feber, ingen! Tobbe fick åka med alla andra medan jag låg hemma och sov. Helt plötsligt ringer min mobil och jag vaknar till. Det är Marie, Tobbes mamma. Hon berättar att Tobias har ramlatm, och ambulansen fått hämta honom. Jag grips lite av panik. Hon berättar att han brutit armen, och att de fått sätta på honom en nackkrage för han klagade lite över att han hade ont i nacken, men att jag inte skulle oroa mig, för förmodligen var det "bara" en bruten arm. Vi la på, jag låg och tänkte,ringde min mamma, och grät, även om jag visste att det inte va någon fara. Jag somnade igen. Fick lite sms av Marie medjämna mellanrum. Det var inget med nacken, men vänster armen var bruten, på TVÅ ställen, i handleden och i armbågen. De var inte säkra på att det kunde få benen på plats där de var, så de kasnke var tvugna att skicka vidare honom. Men efter ytterligare några timmar kom de hem, och stackars Tobbe var gipsad från fingrarna upp till en bit över armbågen. Jag tyckte så synd om honom, han kunde och kan ju knappt göra något själv. fick hjälpa honom att duscha och att ta insulin och så, men nu går det iofs bättre.
Söndag, och sista dagen blev en lång dag. Var tvugna att lämna lägenheterna ganska tidigt, så vi fördrev tiden med att bowla i två timmar, äta pizza och spela Buzz och sjunga singstar i ett lekrum vi hittade på ett ställe. Och nu är jag äntligen hemma, efter en mycket rolig och trevlig vecka. :)
Tack, Marie, Tobbe, Markus, Carro, Linnea, Pontus, Helene, Fredrik, Linus, Jonas och Johanna. :)
glögg :D
helgen :)
Efter att ha checkat in på hotellet, kom jonas, min morbro förbi en sväng. han visade oss vart vi kunde hitta närmsta shopping, sedan försvann han iväg till jobbet igen och mamma och jag gick ut och gjorde götgatan osäker. :D
Ett par jeans, en t-shirt, en tröja, en sjal, en "klänning"/tunika, ett halsband och 770:- fattigare. Sedan tog vi en pizza, innan vi gick tillbaka till hotellet för att slappa lite, och ladda upp. Vi var ju tvugna att vara pigga och glada på musikalen.
19.30 satt vi på plats inne på Göta Lejon, som för övrigt låg knappt 100 meter från hotellet. Och nu började det jag väntat på. musikalen Sound of Music, med Pernilla Wahlgren och Tommy Nilsson i huvudrollerna. Den var verkligen SKIIIIIIIT bra! något jag rekommenderar starkt att titta på. :D även om den varade i cirka 2½ timmar blev den aldrig långtråkig. ÅH, vill se den igen! :D haha
Efter en god nattsömn, och en underbart god hotellfrukost, checkade vi ut från hotellet. Jonas och moster Tina kom och hämtade oss, och tog oss med till Jonas och Olivers lägenhet. Den var SKIIIIIT fin! blev hur avis som helst. det går inte beskriva hur den såg ut, men det var fabtastisk. fast för 8 miljoner lär den väl vara det?
Mamma och jag kilade ner på stan och shoppade lite till, jag hittade en jacka, och var nu 700:- till fattigare. Vi gick en bit och tittade lite på slottet och regeringen och sådär. Innan vi gick tillbaka till Jonas och Oliver, där vi skulle tillbringa natten.
På kvällen åt vi libanesiks mat med jonas, oliver tina och juanman, och det var Tina som hade tillagat det. Påminnde lite om tapas, för det var olika små rätter. Men det var gott! :) Efter meten, satt vi och pratade lite, innan vi bestämde oss för att gå på bio, Råttatouille. Biografen var enorm! 1200 platser sa jonas att det nog var. vi satt uppe på balkongen. Filmen var helt okej, fast den hade nog varit roligare på svenska. Efter detta lilla äventyr var klockan mycket och vi gick hem för att krypa till kojs.
Nästa morgon var det bara att packa ihop sina saker, äta frukost och säga hejdå till oliver. sedan följde tina och jonas oss till centralstationen, och där sa vi hejdå och tackade för denna gång. Nu väntade en drygt 5 timmar bussresa.
Väl hemma i borås kom pappa och hämtade oss, och då plockade vi upp tobias i hillared och sedan åkte vi hem. Var skönt att få träffa min älskling, det är tufft att vara borta en helg sådär från honom ;) hihi :)
1 årsdag <3
Dagen har vi spenderat tillsammans, såklart! Den började med att han kom in med en jättefin bukett blommor till mig på morgonen när han väckte mig. Blev jätte glad. :) Men efter det har vi inte gjort något vettigt direkt. Bara degat heeeela dagen lång, men det va skönt. :)
Jag älskar dig Tobias! ♥
One look, and I'm crying
Cause you're so beautiful
Just one kiss, and I'm alive
One kiss, and I'm ready to die
Cause you're so beautiful