Jaha, här sitter jag ensam i lägenheten och tycker lite synd om mig själv. Tobbe kommer inte hem idag då han är ute med jobbet och har det roligt. Visst kan det vara skönt att vara själv, men just nu känns det sådär halvkul. Och att behöva sova själv känns inte alls vidare kul faktiskt. Men vad ska man göra? Jag överlever!

Tobias och jag gjorde en deal, inget godis eller läsk på vardagar. Ja, godiset är min stora last och läsken är Tobbes. Men eftersom han är ute och roar sig och dricker andra onyttigheter så tröstäter jag godis. 

Dagens kvällsmat behöver nog ingen närmare beskrivning, antar att bilderna visar ganska tydligt vad som ligger i våra magar och jäser. 

Igår åkte Tobbe, Markus och jag hem till deras mamma och Jörgen och åt god mat, spelade spel och hade det trevligt. 

Efter olyckan har jag endast kört bil en gång, och då bara en liten kort bit som tar två minuter att köra. Det var även i stan, vilket betyder att jag körde i max 50 m/h. Jag var även själv i bilen. Det kändes bra och jag pustade ut! Jag var inte rädd för att köra bil, härligt!

Jag har sedan olyckan intalat mig själv att jag inte kan bli rädd för att köra bil. Under mina snart tre år med körkort har det inte hänt något innan olyckan. Jag var på fel plats vid fel tillfälle. Jag hade otur, fast även tur. Jag gjorde aldrig något fel. Det fanns inget jag kunde göra för att förhindra detta. Det har hänt, jag klarade mig oskadd, och jag gjorde inget fel. Jag kan inte bli rädd för att köra bil på grund av detta. 

Detta har jag sagt till mig själv flera gånger, och jag har verkligen inte trott att jag var rädd för att köra bil. Men idag ska jag köra Carro och hennes kille till Göteborg. När jag gick med på det var allt lungt. Jag tänkte att någon av de skulle köra dit och jag skulle köra ensam hem. Igår insåg jag att jag skulle behöva köra dit, och inte vara ensam i bilen. Min puls gick upp och jag blev alldeles nervös i magen. Ni vet den där obehagliga nervösa känslan. Läskigt! Det var nästan så jag ville gråta och säga att jag helt plötsligt inte kunde köra dem. 

Men, jag får inte vara rädd för att köra bil! Jag ska klara det, så är det bara. Jag kan ju inte i all framtid köra ensam. Och Carro kommer sitta vid min sida, det känns rätt tryggt faktiskt. Men nervös, det kommer jag nog vara (ja, eftersom jag skriver detta "igår" så ver jag ju inte). Men det kommer gå bra, det måste det ju göra. 

Dagen med Olivia har varit supertrevlig. Vi gick och kikade i affärer, åt lunch och sedan gick vi hem till mig och fikade och tjötade. Väldigt kul var det! 

Men, lunchen blev väldigt mycket dyrare än tänkt...

Sitter och kikar på Rosa Bandet-galan och har precis ringt in och skänkt 100 kronor. Dagens goda gärning! Men vad är 100 kronor egentligen? Ingenting! Det är vad jag kan spendera på utan att ens tänka mig för. Kanske på en onödig fika, godis, ett klädesplagg eller en ljuslykta eller något annat jag egentligen inte behöver. Då är det mycket bättre att skänka lite pengar till något som gör nytta. Även om min 100-lapp försvinner väldigt snabbt i de dryga 18 miljonerna som redan samlats in. Men många bäckar små..

När jag kom hem från jobbet igår låg det ett brev till mig på dörrmattan. I kuvertet låg det ett kort. Ett kort från min 7-åriga kusin Jasmine. 

örsta dagen på jobbet efter sjukskrivningen. Första dagen som fastanställd. Första dagen som konfektyransvarig. Och det gick bra! Det kändes väldigt skönt att vara tillbaka faktiskt. Få lite rutiner, arbeta med kroppen och träffa härliga människor. Underbart!

När jag kom hem var jag bara hemma och vände innan Jennie och jag gick ner på stan en sväng. Hem kom jag med en MAXIpåse med lte mat och en påse från Presentknallen. 


Fina saker va? :) De är inte köpta bara för att de är fina, utan de har en funktion att fylla såklart. Jag behövde lite utfyllnad nämligen då vi fått upp en ny hylla i vardagsrummet. Så bortsett från de två högra sakerna så står resten nu på hyllan oc ser fina ut. Dock behöver jag något mer, för det är en lång hylla. Ska visa er en dag.

Jaha, då var det söndag, och sista dagen av min sjukskrivning. Tänka sig att jag, Sandra, har varit sjukskriven. Det har aldrig funnits i mina tankar att jag skulle kunna vara sjukskriven. Jag menar jag som oftast är pigg och frisk. Visst, nu har jag inte varit sjuk direkt. Lite smärta som gjort att jag kanske inte kan utföra mitt arbete fullt ut då det kräver många tunga lyft och att dra många tunga vagnar och pallar. Jag är inte helt återställd än, frakturen på bröstbenet är fortfarande kvar och jag kommer förmodligen inte lyfta allt utan att det gör ont ibland. Men hej, lite smärta har inte stoppat mig. 

Well, efter att varit borta från jobbet i 12 dagar ska det faktiskt bli skönt att få komma tillbaka och få vara ICA-Sandra. Träffa stammiskunderna och mina underbara arbetskamrater. :)

Tadaaaaa. Den fina tröjan som jag bloggade om härom dagen var det som gömde sig i påsen. 

I fredags var jag nere en liten snabbis på stan med Jennie. På hemvägen hade jag en MAXIpåse i ena handen och en från Indiska i den andra. 

I julklapp förra året, tror jag det var, fick jag ett viningsfat som jag velat ha. Förmodligen är den ursprungliga tanken att man ska lägga upp en massa kakor och bullar på det, men det häönder inte i detta hushållet direkt. Jag gillar förvisso att baka och fika, men så mycket fika och så många fikagäster har jag inte haft än, så våningsfatet har fått agera snacksfat istället. Igår ett lite mer onyttigt sådant. 


Men i somras när Olivia och jag ordnade en liten möhippa/spakväll för Sara så fick våningsfatet agera ett lite nyttigare snacksfat. 

Tobbe har nyss bytt jobb, ja, denna veckan började han på sitt nya jobb faktiskt. Så idag är han ute med sina gamla arbetskompisar och käkar och bowlar. Jag sitter här hemma och umgås med vännen som aldrig sviker..

Ser ni någon skillnad? Om inte, tryck F5, så ska ni se förändringarna. 



Ja, det är alltså en liten uppdatering på designsidan. Jag började tröttna rejält på min gamla design, men har varit för lat för att ändra. Men nu satte jag mig och pillade lite och detta blev resultatet.

Vad tycker ni? Bättre eller sämre? Är det något som ser konstigt ut?

Om ni går tillbaka några inlägg kommer rubrikerna se väldigt konstiga ut då jag alltid skrivit de med versaler. Jag har ändrat de allra senaste inläggens rubriker till gemener (visst använder jag fina, avancerade ord? haha). Men jag vet inte om jag orkar ändra fler. Om det inte finns en kod som ändrar alla samtidigt vill säga. Ska kika närmare på detta.

Två godbitar från Indiska som gärna hade fått flytta in i min höst och vintergarderob. Den vänstra hade jag burit till ett par ribbade, svarta strumpbyxor och den högra till ett par svarta, smala jeans. Enkelt, bekvämt och snyggt!
Dock är den vänstra tröjan lite för dyr för min plånbok. Så den får jag bara drömma om.

Jag älskar mat! Men hatar att laga lunch till mig själv. Så har jag inga rester hemma eller lunchlådor i frysen blir det lätt mat som ovan. Inget fel med det, för det är väldans gott. Men ibland blir det som igår, att lunchen blir utbytt mot något betydligt onyttigare. Som i gårdagensfall, bullar. 

Nej, här kan jag inte sitta och glo längre! Så nu tar jag mig en ordentlig långpromenad i det fina vädret. Det kommer nog inte gå så fort som det brukar, men framåt kommer jag. Målet på promenaden är redan bestämt. Jag ska bort till min kära bil en sista gång och hämta ett papper innan jag säger hejdå till den på riktigt. Var där igår en sväng och fixade lite saker. Lite sorgligt att se den och veta att jag inte kommer få köra den mer. Men men, that's life. 

Nej, hoppa i träningskläderna och kila iväg!

Idag blev det bullbak det första jag gjorde när jag steg upp. Det tar tid, men det är det värt, för guuuuu' va gott det är! Jag ersatte lunchen med bullar idag. Inte bra, men jag lär överleva utan men för det. 


Söta formar eller hur?

Sen har Tobbe och jag varit förbi Fredrik och Jennie en sväng. Jennie fyller hela 23 år idag, GRATTIS!!


Två små egengjorda ljuslyktor och en liten låda med bullar. Sedan fick hon ett annat paket med. Sex stycken jättefina muggar med tillhörande mjölkkanna. Jag har likadana muggar själv, så I love them! Alltid kul att ge bort saker som man verkligen gillar själv. 


Sådana här muggar var det. Dock i tre olika mönster.

När vi var och handlade idag så skulle jag köpa korv i delikatessen. Cirkus ett hg ville jag ha. 



Cirkus ett hg sa jag!! Och inte exakt ett hg! ;)

Kvinnan i disken tog upp en bunt med korv och sa "detta är nog ungefär ett hg". Jag förstår varför hon jobbar där hon jobbar. En som kan sitt jobb om man säger så.

Jag vill berätta att jag har så söta vänner, familj och människor runt om kring mig! Alla har ju såklart varit jätteoroliga och hör av sig och frågar hur det är och sådär. Vilket verkligen har uppskattats. Det är aldrig tråkigt eller jobbigt att känna sig omtyckt och behövd. Det är något alla behöver känna ibland, känslan av att människor runt om kring en inte tar en för givet och verkligen värdesätter att man finns. Det finns olika sätt att visa det på. Förmodligen lika många som det finns människor på jorden, då alla har sitt sätt. Hur man visar sin uppskattning är upp till var och en, huvudsaken är att vännen förstår vad du vill få fram. 

Av Jennie fick jag ju en finfin blomma av med ett gulligt skrivet kort för ett tag sedan. Idag var Chrille här med lunch. Carro var här och umgicks i lördags. Lagade mat, pratade och skrattade. Diskade gjorde hon med. Fina blommor fick jag med av henne, Jedidah och Anh. Sofia var här i fredags och fikade och med sig hade hon fina virkade tofflor som hon gjort alldeles själv. Markus kom till sjukhuset och hälsade på, med sig hade han blommor från honom, Caroline och Linnea. Mamma kom med tidningar på sjukhuset. Och mina föräldrar har verkligen ställt upp och ringt hit och dit angående olika försäkringar. Tobias har varit världens mest hjälpsamma pojkvän. 

Nu efter olyckan har jag fått en hel drös av sms från många nära och kära. På facebook kom "krya på dig" hälsningar, kommentarer på bloggen och telefonen har ringt. Så ja, alla har sitt sätt att visa uppskattning. 

Ofta är det vid svåra och jobbiga tider som människor visar sin uppskattning extra mycket. Och som i mitt fall, situationer då man leker farligt nära döden. Inget fel med det. Men det jag vill få ut av detta långa och väldigt röriga inlägg är att, ta hand om varandra! Visa varandra uppskattning oftare, innan det är för sent. ♥

Och tack till alla som känner sig träffade. :) Jag uppskattar att ni vill mig väl.

Jag fullkomligt älskar vår nya lykta! Jag är såååå himla nöjd! Ska köpa lite större blockljus till den bara.

Istället för att ligga inne och vila i torsdags när jag kom hem från sjukhuset så gick jag ut för att fota lite. Mycket bättre än att ligga inne och känna efter hur ont man har och tycka synd om sig själv. Även om det nog är viktigt när sådant här händer också.
Men, Jennie, Gabriel och jag åkte bort till Ryaåsar för att fota guldklimpen lite. Det gick bra en liten stund innan han blev gnällig och trött. Men några fina bilder hann jag få. 

Nu har jag varit och besökt min pärla. Tyvärr klarade inte hon krocken lika bra som jag. 

En del av er har säkert hört hur det gick till från mig. Vissa av er har hört från någon annan. Några kanske läste i tidningen och ni andra kanske inte vet alls. Men jag tänkte förklara lite vad det var som hände i onsdagsmorses. 

Jag var påväg till jobbet. Det var 3 plusgrader när jag åkte, men jag visste att det varit betydligt kallare då jag var tvungen att skrapa rutorna. Därför låg tanken på att det kunde vara halt ute i bakhuvudet, men vägarna kändes bra. 

För er som inte vet, så är större delen av vägen mellan Borås och Svenljunga en 2:1 väg. På ett ställe av vägen går det ner i en svacka och blir 70 km/h, när det börjar gå uppför igen blir det tvåfiligt och strax 100 km/h. Jag hade en bil framför mig, och jag körde lite fortafre än honom så jag körde ut i omkörningsfältet. Jag kom precis upp i 100 km/h och PANG! 

Jag körde rakt in i en annan bil.

Denna bilen hade lite innan vi kom dit kört in i mitträcket (sådant med stolpar och vajer, som just finns på 2:1 vägar.) av vägen. Hans bil stod därför tvärs över hela vägen. 

På grund av kurva, mötande trafik som bländade, och skymd sikt av bilen jag körde om, såg jag inte bilen innan jag smällde i den. Allt jag hann tänka var "shit", sen minns jag ljudet av en ordentlig smäll. Snabbt efter kom andra smällen, det var då jag smällde in i mitträcket och bilen stannade. 

Ljuste i bilen blinkade till, radion fortsatte spela. Det var rökigt i bilen efter att krockkuden utlöst. Jag tänkte "vad hände? Krockade jag? Lever jag? Ja, det gör jag. Har jag ont någonstans? Ja, näsan och knät värker lite grann, men annars är det lugnt." Sedan kom en man fram till bilen och frågade hur det var med mig, om jag var skadad. Jag svarade att jag var okej och inte trodde att jag var skadad. Först bad han mig sitta kvar i bilen, men ändrade sig snabbt och bad mig komma ut. 

Det första jag gjorde var att ringa jobbet. Sa att jag inte kunde komma på grund av "en liten olycka hade skett", yeah right. Sen ringde jag Tobbe, berättade vad som hänt, men sa att jag var okej. 

Två jaktgubbar hade kommit i en bil lite efter. De var de som styrde upp allt kändes det som. Höll koll på mig, hämtade filt och svepte runt mig och ordnade allt kändes det som. När jag stod där på vägen kände jag hur det gjorde ont över vänster axel och ner över bröstet och hur det gjorde det svårare att andas. 

Jag fick sätta mig i jaktgubbarnas bil, samtidigt som en av dem satte sig med mig i bilen och pratade lite så jag slapp sitta själv. 

Ambulansen kom efter räddningstjänstbil, brandbil och polisbil. Jag fick komma in i ambulansen och bli lite undersökt. Polisen kom in i ambulansen och bad mig dra kortfattat vad som hände och tog mina personuppgifter, sen åkte vi till sjukhuset. Under tiden ringde jag mamma.

Kom in på akuten till ett rum med en läkare och två sköterskor. De klämde och kände, frågade var jag hade ont. Då berättade jag att det gjorde ont över bröstet på vänster sida, och då speciellt när jag andades. Men det gjorde inte ont när läkaren tryckte någonstans. Hon bestämde då att jag inte behövde röntgas, och inte ens ta prover. Bara ligga kvar på sjuhuset i 2-3 timmar för observation. 

Fick komma in i ett undersökningsrum där jag skulle spendera dessa få timmarna. Och fick äntligen träffa Tobbe, stackarn som jag skrämt upp honom. 

När jag legat i rummet i ungefär fyra timmar kommer det in en läkare som lyssnar på mina lungor, säger att jag ska åka upp och få röntga lungorna.

Rullas upp för att röntga mina lungor vilket går fort. Kommer tillbaka till rummet jag spenderat några timmar i. 

Läkaren kommer in och berättar att jag har luft i lungorna och misstänkt fraktur på bröstbenet, och att jag ska ta prover, sen går han. "Luft i lungora" tänker jag, det ska man väl ha?

En sköterska kommer in, stiker mig i armen, tar flera rör med blod för rutinprover som de egentligen skulle tagit när jag kom in. När hon är klar kommer hon tillbaka efter en stund för att sätta dropp. Okej tänker jag, jag får nog inte komma hem idag. Till råga på allt får jag inte äta eller dricka. Just då känner jag hur hungrig och törstig jag blir. Deal with it!

Efter lunch flyttas jag till avdelningen KAVA, kirurgiska akutvårdsavdelningen. 

Det kommer in sköterskor och hälsar, tar tempen, blodtryck och syresättningen i blodet, allt ser bra ut. En av sköterskorna säger att en läkare kommer lite senare för att avgöra om jag blir kvar eller inte över natten, men jag bör räkna med det till 95%. 

Tobias kommer tillbaka till mig efter att ha varit hemma ett tag, packat ihop saker till mig och ätit.

Jag får reda på att jag blir kvar över natten. Och det blir mycket telefonsamtal och sms till och från alla under hela dagen. Skönt med lite "sällskap" i och för sig.

Tobbes bror Markus kommer och hälsar på, och snart därefter kommer även mamma. Vi tjötar i någon timma innan de åker hem. Sen tittar Tobbe och jag på en film innan han måste åka hem. Och jag blir själv kvar. 

Natten var inte så bra. Ont och stel i armen där droppet var. Ont i bröstet, öm i nacken, obekväm kudde, kunde inte ligga som jag vill och usch. Sov och vaknade om varannat.

5.15 slits dörren upp och en sköterska tar tempen och syresättningen igen. Sen kommer Chrilles mamma, som jobbar på sjukhuset, in och hälsar. Alltid skönt att se någon man känner igen. 

Lyckas somna om en stund innan dörren slits upp 7.30 och det är dags för mig att röntga lungorna igen. Rullas till röntgen, in och ut, upp på avdelningen igen. Efter ett tag kommer en läkare och massa andra människor in. Drar vad jag har för skador och säger att de kommer läka av sig själv. Skönt, ingen operation krävs för min lunga! Lycka!

En sköterksa kommer in och frågar om jag vill ha frukost. Efter att inte ha ätit på ett dygn är det en dum fråga. Jag får frukost. Lycka!

Sedan kommer en annan sköterska in med mina läkarintyg så jag kan vara sjukskriven, och berättar att jag får gå när jag vill. Lycka!

Droppet tas ut, jag äter lite till. Hoppar ur sjukhusskjortan och i min onepice. Tobbe och jag plockar ihop mina saker och vi åker hem. Skönt!

Enligt läkaren kommer min smärta vara som värst om några dagar. Men just nu känns det som att jag verkligen kan leva med den smärtan. Jag lever ju! Om man tänker till olyckan så är det långt ifrån en självklarthet att jag skulle vara i livet fortfarande, och speciellt med så få skador. Lycka!

Och förresten, killen som ägde bilen som kört in i mitträcket klarade sig utan skador, tack och lov. :)

Idag hände det som inte fick hända! Jag glömde min stegräknare hemma när jag åkte till jobbet. Och sen glömde jag den när jag åkte till Jennie. Så jag har fått gissa mig till vad jag gick på jobbet. 

Men för att vara säker på att jag skulle få mina steg idag tog jag med mig Gabriel på en ordentlig promenad. Jannie behövde röja hemma, så jag tog med mig en trött och gnällig liten kille ut i två timmar. Tyst som en mus var han hela tiden. Så duktig och snäll. :)

Nu har jag varit ute på min runda och samlat ihop mina steg. Regnet hängde i luften när jag gick ut, men jag tänkte inte låta det stoppa mig. Det regnade egentligen hela tiden, med stora droppar. Som tur var öste det inte ner, så jag klarade mig runt utan att bli dränkt. 

Nu är jag nyss hemkommen från kusinerna i Frufällan. Anton ringde innan och frågade om jag ville komma dit och äta lunch, fika och leka med honom och hans bror+kompis. Ensam och oplanerad som min söndag var åkte jag dit vid 12 och kom hem nu. Vi åt som sagt lunch, busade, var ute och lekte vinken och spelade pricken, jag gjorde läsläxa med Anton och så fikade vi. Båda grabbarna bad på sina bara knän att jag skulle följa med och titta på deras fotbollsträning, men jag tackade för mig och åkte hemåt. 

Kul att ha spenderat lite tid på annat håll än att bara ligga här hemma i soffan och dega. Nu måste jag ut och gå en promenix ensam. Stegräknaren står bara på 4000 steg lite drygt, inte okej! 

Tobbe är borta hela helgen så idag blir det en ensam kväll hemma. Jag hade andra alternativ på två olika håll, men inget jag kände för. Istället sitter jag hemma, käkar massa glass och tittar på film. Funkar det med!



Lakritsglassen var väldigt mumsig! :)

Är hos mamma och pappa fortfarande. Vi har varit ute och gått långt med deras vänner imorses, cirkus 8 km och stegräknaren stannade på 12000 steg lite drygt. Sedan har vi kört ved. Jag körede i en timma, 7200 steg. Sedan städade jag min bil i 30 minuter, 3000 steg. Så jag har klarat mig med råge idag, plus kompenserat upp för stegen jag inte gick igår. Då kom jag bara upp i 8500. Illa!

Just nu håller jag på med detta.



Min hårbotten ser oroväckande blodröd ut. Reddish brown säger förpackningen. Vi får väl se om det blir bra eller om jag behöver färga över det ikväll. ;)

Det blev sådär halvstädat idag. Jag gjorde annat, som jag tänkt göra länge, istället. Sedan var Sofia här och umgicks. Mycket, mycket roligar än att städa. Det kan vänta tills imorgon helt enkelt. Fast toaletten är ren och golven är snabbt dammsugna, så de värsta dammråttorna är borta. 

Jag har gått och längtat efter att ha på mig ett specifikt plagg. Och idag när himlen var mörkgrå, regnet öste ner och termometern visade 9 grader invigde jag det för denna hösten och vintern. 


Lovilove denna stickade tröjan/tunikan!

För övrigt så försvann regnet och det är nu klarblå himmel och sol. Gött! 

Nu ska jag ta mitt pick och pack och åka till mina päron och övernatta där.

Igår var det jobb mellan 9-20.30, hem diskade, vek tvätt, åt, tittade på tv gick och la mig. En klapp på huvudet för att jag är så duktig och måste få skryta om det. 

22 363 steg blev det med. Inte illa! 

Men därför hann jag inte med er här igår. Well, inte nu heller, för nu har jag en lägenhetn som är i behov av en städning. 

Vi hörs sen, i promise. För när jag ska städa har jag alltid edn tendens till att göra allt annat än att just städa.

Jag skrev härom dagen att jag hade en stegräknare på mig. Och detta på grund av att jag är med i "tappatrampet" på jobbet. Det är en stegtävling, som företag i hela Sverige kan delta i. Kanske att ett gäng utanför ett företag kan vara med också, det vet jag inte. Jag är i alla fall med i och med jobbet. Syftet för mig är inte att tappa kilon, utan jag är mest med för tävlingen, tävlingsmänniska som jag är. 

På jobbet är vi indelade i olika lag som tävlar mot varandra, samtidigt som jag tror att alla våra lag tävlar mot de andra företagen i Sverige. Är inte helt hundra på det där. Huvudsaken är att jag har koll på mig själv känner jag! :D

Enligt kartan börjar vi i Rom. Och man måste gå minst 10 000 steg om dagen för att man ska nå målet om två månader, vilket på kartan är i Agropoli. 440 km sammanlagt, vilket i snitt är cirka 7 km om dagen. 

Alla lag som når målet senast den 2 december har chans att vinna en resa för 4 personer någonstans. 

Idag har jag än så länge gått lite drygt 14 500 steg, plus att jag tränat dans fuego i ungefär 50 minuter, vilket gav 6 500 steg enligt tapp.se hemsida. Man kan nämligen göra om olika aktiviterter, så som zumba, ridning, joggning och trädgårdsarbete till steg genom att ange antal minuter man utfört aktiviteterna, och på så sätt behöver man inte ha stegräknaren på sig under den tiden. Kanske inte är så lämpligt att ha på den under en simtur till exempel, men är man med i en tävling som denna vill man ju inte träna "gratis" liksom. Inte jag i alla fall. Därför är det ett bra system. 

Well, idag var det alltså startdatum och jag är taggad! Man vågar inte annat än att stega på ordentligt när man får hotsms från vår lagledare. ;)


Detta slutade stegräknaren på efter att jag haft den enbart på jobbet mellan 14-22.15. Rätt okej siffra tycker jag. 

När jag kom hem från jobbet nu ikväll stod det en påse till mig vid vår ytterdörr. Den var till mig. I den fanns det en blomma, ett te, och ett kort. 


Har inte jag världens gulligaste vän? :) Jag blev så himla glad! Om ni läste mitt inlägg igår, kan ni förstå varför jag känner som jag gör då? Jag känner mig redan uppskattad från Jennie som det är, för hon är en helt underbar vän! :) Och så fick jag detta! Grädde på moset, big time! 

Väldigt glad blev jag. Tack, tack, tack Jennie! :)

Nu ska jag verkligen försöka hålla denna blomman vid liv. Men mina fingrar är inte så värst gröna tyvärr. ;)

I slutet på november är det julbord med jobbet, och då vill man såklart klä upp sig. Jag har redan nu börjat fundera på vad jag ska ha. Och det blir nog någon klänning, men en nyinvesterad sådan. Har hittat två stycken på Nelly.com som jag tycker är fina. Snarlika varandra, men kan ändå inte riktigt bestämma mig vilken som är finast. 



Vilken hade ni valt?

Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg om en viss känsla, liksom försöka förklara den. Men jag vet inte om det går att förklara en viss känsla direkt. Därför tänker jag bara skriva det första jag tänker och känner just nu. Så detta kanske kommer att vara ett diffust inlägg, men skit samma, jag måste bara få skriva av mig. 

Jag är så otroligt glad och lycklig! Jag har kommit till insikt i helgen att en känsla jag hade inte finns längre. En känsla av ett visst behov som funnit där länge. En känsla som har tagit energi, en enorm massa energi. Jag har trott att jag behöver vara på ett visst sätt, men icke. Jag är helt jävla underbar som jag är, och den där känslan som jag haft så länge är som bortblåst. Den kommer inte sno energi från mig längre. Denna personen kommer inte sno energi från mig längre! Jag är fri! 

Jag har nu insett att det jag försökt intala mig själv hela tiden verkligen är sant. Jag har inte förlorat. Tvärtom, jag har vunnit så mycket mer! Och just nu är jag så otroligt glad! Det går inte beskriva, men känslan i magen och hjärtat är underbar. :)

Inlägget är inget illa menat mot någon, och jag tycker inte illa om personen i fråga, tvärtom! Men, den där känslan som jag haft, att jag inte duger, att det är något fel på mig och att jag gjort fel finns inte längre, för inget av det där stämmer. Jag duger mer än tillräckligt, och gör jag inte det för någon så är det inte mig det är fel på. Det är inget fel på mig heller. Jag är precis som jag vill vara. Och jag har inte gjort fel. Eller okej, alla gör fel ibland. Att fela är männskligt. MEN, på mig är det inget fel, för jag är jag, och i det finns det inget som heter "fel".

Jag är Sandra, Sandra Helene Norén. The one and only, and freaking fabulous as I am! :)

Och tack till alla runt omkring mig som får mig att må bra! :) ♥ På sätt och vis har jag nog aldrig kännt mig så uppskattad och omtyckt av människor runt omkring mig som just nu. 

JAG ÄR GLAD HELT ENEKLT! Livet leker. :)


Gammal bild på miiiiig.

Idag har Jennie och jag tagit en långpromenad, med ett stopp för en latte i stan. Stoppet var väl egentligen för att Gabriel skulle äta, men vi slog två flugor i en smäll kan man säga. Min stegräknare var på och jag gick exakt 10 996 steg från dörr till dörr. Varför jag har stegräknare berättar jag en annan dag. Finns nämligen en anledning till det. 

Jag invigde mina nya träningskläder.


Byxa och linne är nytt. Köpte mig även ett par likadana byxor fast hellånga.

Igår firade alltså Tobias och jag 5 år tillsammans. Hel sjukt vad tiden går! Samtidigt som det känns som jag alltid har varit ihop med honom. Vad gjorde jag innan vi blev tillsammans? 

Well, det blev lite stressigt efter jobbet. Jag hade endast två och en halv timma på mig, och då hann jag baka, duscha, hämta Tobias på jobbet och fixa iordning mig. Och vi hann i tid till Oliven fast att vi gick ner. 

Där väntade en goooood middag, mums! Att man inte äter på restaurang oftare. 

Sedan gick vi hem, tittade på idol, åt after egiht tårta och myset. 


De översta rosorna fick Tobbe av mig, den fina buketten fick jag. Helt underbart vackra! After eight tårta = MUMS!

Jag har bråkat ordentligt med bilderna jag tog på Oliven med mobilen. Jag får inte in de på datorn, så jag skiter i det nu!