Idag har det gått exakt 6 år sedan Adi, min klasskompis och buggpartner, försvann från denna planet. Det kändes till en början overkligt, jag förstod inte att han var borta, trodde att han skulle komma tillbaka en dag, men det gjorde han inte. Nu har det gått såpass lång tid att jag för ett bra tag sedan insett att han är borta, men ölivet gick vidare utan honom, även om det inte kändes så till en början. Jag sörjer honom inte längre.Kan inte gråta eller direkt sakna honom längre. För jag vet inte hur han skulle varit nu, skulle vi haft kontakt? Men det klart, jag har fortfarande de där tre korten upp, de har suttit på min vägg i 6 år nu, och jag tänker inte ta ner dom än. Adi finns alltid med mig, varje dag, det vet jag. Jag kan inte gråta över honom längre, det har jag gjort tillräckligt. Det är inte det att jag glömt honom, bara att det gått så lång tid, så nu minns jag honom bara med glädje, att jag hade chansen att lära känna denna fina människan, och även hans mamma. :) Jag kommer aldrig att glömma helt och hållet vem han var, men jag vet, att med åren kommer en liten del blekna bort, men jag kommer ändå minnas det som hände.

   Den 30 januari 2002 klockan 17.30 omkom Adi Dervisaj och hans mamma Indiria i en bilolycka på riksväg 27 i Lockryd. Det var en onsdag, så jag befann mig på Parkgården där jag väntade på Adi, eftersom vi skulle ha buggträning. Men han kom aldrig.
   Dagen efter, när jag kom till skolan, kände jag redan på skolgården att något var fel. Det var nersläkt i alla klassrum, det var tända ljus. En klasskompis sprang fram till mig och sa att det var någon som var lika gammal som vi, som hade omkommit i en bilolycka med sin mamma dagen därpå, men inte trodde jag att det skulle vara någon jag kände. Jag gick in i mitt klassrum. Såg ett bord där det låg massa kort, det stod en vas med blommor, och det fanns tända ljus. Jag gick sagta fram och tittade vad bilderna föreställde. På varenda bild visades en och samma person, med samma söta leende, Adi. Sakta gick jag till min plats, satte mig på stolen och kände hur hela jag skakade. Jag vet inte hur lång tid jag bara satt där och stirrade, men plötsligt hade hela klassen samlats, och min lärare berättade med en klump i halsen att vår klasskamrat Adi hade omkommit i en bilolycka med sin mamma. Då kom tårarna, det gick inte stoppa dom, dom bara forsade ner för kinderna. Jag minns att jag gick fram till min bästa vän, Olivia. Vi satt och höll om varandra, och grät. Aldrig har jag varit så ledsen. Dagen gick, föräldrar kom, där bland min mamma. Teckningar och sista hälsningar till Adi gjordes av hela skolan och lades på ett stort bord. Allt kändes så overkligt! Det kunde bara inte vara sant. Dagen gick, och skolan slutade. Förmodligen grät jag mig till söms den natten.
   Dagen efter minns jag inte så mycket av. Men på lördagen hade vi minnesstund på skolan, alla som ville fick komma. Hela min familj var med. Det var svårt, men det kändes skönt att få träffa alla, speciellt Indiras pojkvän, Bengt. Självklart grät jag mycket denna dagen, verkade aldrig som tårarna skulle ta slut. Men jag visste att de skulle det, en dag.
   Efter olyckan hade jag det lite svårt. Grät ofta, kände inte att jag förtjänade att vara glad när något sådant här hemskt hade hänt, led av vissa tvångstankar, mardrömmar och annat. Det var svårt, även om jag bara var nyss fyllda 11 år. Man förstår mer än vad man tror då, man känner mer än vad man kasnke tror. Jag minns allt som om det vore förra veckan. Och jag tror nog alltid jag kommer komma ihåg den där hemska känslan, sorgen, saknaden och ilskan. Men jag hoppas att både Adi och Indira har det bra där de är nu. :)